RON’s nær-død-opplevelse

link til dansk videoprod. om temaet på ca 50min- mye om nær-døden-opplevelsen - norsk tekstet

 

fra lydbok om livet mellom livene i mp3-fra sjelereiser av Michael Newton | |

kari rose nordheims detaljerte nær-døds-oppl. i lyd/mp3 | her forteller hun mer | videointervju

LYD i eng.tale om nær-død-opplevelse, der de som dør har frykt og negativ programmering, som gjør at de straks trekkes til et midlertidig opplevelse av "helvete"-  men merk at dette er fra en amr./les såkalt kristen side, og det blir derav preget av det, da de tror de skal være der til evig tid...: mp3 også nedlastbar

”DØDEN KOMMER FORT”

 

"Å dø kan være vanskelig, men døden kommer lett…"

"Min kamerat og jeg haiket til et sted 1,5 mil hjemmefra der vi kunne være ”voksne” på en bar som var kjent for å servere ungdom - jeg var 15år.

"Ca kl ett fikk vi ordnet hjemreiser med en ung mann fra vårt hjemsted - Richard. Jevnlig drikking var blitt lovlig for Richard - en rett han brukte fullt ut.

"Jeg satt foran i passasjersetet. Ron bak med Richards kamerat. I stedet for å ta motorveien der politi kunne patruljere, tok Richard en bakvei - speedet opp. Gjerdestolpene gikk i ett når bilen nådde 140. Den var fra sent femtitall - gammel og løs. Veistøyen overdøvde praten og radioen. Vi ble alle stille og hodet begynte å nikke. Jeg er ikke sikker om Richard også sovnet, men han så ikke t-krysset og bremset ikke. Jeg så opp nettopp da vi traff en grøftvoll - og slo hodet mot frontruta, som ikke slo meg helt ut. Gjennom luften og et piggtrådgjerde. Hodet summet mens bilen skrenset over 50meter mark.

"Alt så ut til å skje i sakte film. Det tok kanskje to sekunder men virket som mange. Jeg så mot Richard som lå tungt over rattet. Farten var fortsatt kanskje 70-80km/t da vi smalt inn i et urørlig epletre. I sakte film ble hele min kropp rykket fremover og jeg husker jeg ble kastet mot glasset - ingen smerte bare trykk. Så ble alt svart. Ron sa senere at da han og Richard kom til, så de meg henge der- innsauset i blod. Han ville trekke meg løs, men ron stoppet ham i frykt for at det ville skade mitt hode. De trodde jeg allerede var død.

"Deres skader så også ut til å være alvorlig, men de hinket av gårde mot det nærmeste bondehus. Da de kom tilbake med hjelp, var jeg og Richards venn borte. I mellomtiden hadde han våknet opp forvirret og trukket meg ut av vraket. Jeg husker intet av å bli dratt ut, men husker deler av vår reise. Som en fjern drøm, hørte jeg bilens horn tute jevnt mens vi gikk vekk. Jeg husker jeg snublet ned langs jernbanesporet og ville bare ligge ned å sove, men mannen insisterte på å gå videre. Jeg tror jeg la meg ned eller falt sammen og han kan ha båret meg.

Som en bløt drøm er det neste jeg husker at jeg lå med ansiktet ned mot marka. Lys blinket og folk sto over meg i en sirkel. En av dem sa: ”denne ser ille ut. Vi må få ham på sykehuset fort”. Jeg trodde det regnet men ble fotalt det ikke regnet den natten, så det må ha vært at jeg var helt våt av blod. Jeg sank inn i bevisstløshet…

Plutselig var jeg helt våken og oppmerksom - mer våken enn jeg noensinne hadde vært i livet. Jeg var helt fri av bekymringer og tvil, og brysomme fysiske følelser og begrensninger. Jeg fløt nær taket på et rom i Breeze Community Hospital. Mens det skjedde føltes virket det helt naturlig og normalt.

Det finnes de som tror at døden er en lang søvn og hvile. Søvn er bare nødvendig for ”de levende”. Døden er så opplivende av den overveldende, selvbevarte og ubegrensede KRAFTEN, at søvn (der) aldri trenges. Jeg gjenkjente Dr.Ketter i rommet. Han og to pleiere arbeidet febrilsk med noen. Blod og væsker fløt inn i en av denne ”noen’s” armer, og en annen beholder med blod fløt inn i den andre. Den ene pleieren gjorde brystkompresjon. Den andre holdt fast hans hode med ene hånden, og presset den andre hånden mot halsens side for å stoppe blødningen. Dr.Ketter sydde sår med fast og hurtig hånd.

Det var da jeg oppfattet at de arbeidet på MIN KROPP!! Jeg måtte se nærmere etter for å være sikker. En livløs kropp uten ”innhold” eller sjel, er anonym. Jeg innså da at jeg var død, og det gledet meg. Jeg viste med takk at det doktoren og pleierne gjorde ikke hjalp. Det siste jeg ønsket var å gå tilbake. Kroppen som lå der betydde intet. Den var bare en klump kjøtt. Den fysiske kroppen er bare et verktøy, og jeg kunne kassere det med samme følelse som jeg hadde for en ødelagt hammer.

”La de døde begrave de døde” hadde HAN sagt. Og jeg husker jeg tenkte at det er bortkastet med dyre og høytidelige begravelser….

Gjennom mine 15år hadde jeg vært i topp fysisk form, men hadde aldri følt meg SÅ fantastisk. Det er ingen erfaring og følelse på jorden som kan trekke paralleller. Det nærmeste jeg kan komme er dette: på den fineste dagen i ditt liv er UUTHOLDELIG SMERTE i sammenligning med denne ut-av-kroppen tilstanden!

Jeg følte en høyeste følelse av fred og totalt fravær av frykt. Jeg var i gløden av total og ubetinget trygghet. Troskyldighet og renhet gjennomstrømmet meg som en osmose. Alt ondt, fryktsomt og forvirrende forble bak meg i denne klumpen av kjøtt. Min sanne identitet var intakt, og jeg følte vidunderlig ydmykhet, kjærlighet og renhet.

Å være død velsigner oss med fravær av alle sanseinformasjoner. Vi er tilbake med våre sanne tanker og føleler - vår sanne samvittighet, uten egoets overveldende innflytelse av overlevelse-instinktet. Alle menneskelige sansestimuli er på den annen side forvirrende virvar, ironisk nok. Buddha sa det rett - livet dreier seg om lidelse. Så lenge vi forfølger sansemessige gleder, må vi tåle smerte. Åndelig fred, på den andre siden, er den høyeste lykksalighet som flyter i fraværet av sansegleder.

Egoets oppfattelse av verden er en kollektiv forsterket illusjon. Å være uten kroppslige (fysisk-kroppslige) er ei IKKE-VÆREN. Det er en tilstand hvor alle våre ønsker og lengsler er oppfylt.

Mens jeg svevde, følte jeg en deilig kraft som påvirket meg ovenfra. Jeg var på vei HJEM! Alt jeg måtte gjøre var å følge kraften, eller heller la meg trekke oppover. Jeg tenkte på mine brødre, søstre, min mor og far. Jeg viste om deres smerte, problemer, forvirring. Jeg kjente den enkle løsning for alle. Men også at de måtte finne den selv. Lykken er tom om andre bare fører din hånd til den blindt.

Så jeg snudde min oppmerksomhet og min vilje mot KRAFTEN og begynte å stige. Taket forsvant og det hørtes en rask lyd som av å frigjøre vakuum, og straks var jeg i en annen dimensjon.

Skjønt jeg hadde reist inn i et strålende lys, hadde jeg ikke reist i en tunnel. Reisen var som et blunk. Jeg møtte ingen på veien, og jeg viste veien godt.

"DE HIMMELSKE SLETTER" (del1,kap2)

"Hva jeg kaller de ”himmelske sletter” var en fullstendig elskelig plass. En uendelig flate av strålende lys innesluttet og gjennomsyret alt. Dette lys var likt fordelt og virket å bølge jevnt, mildt med kraftfeltet.

Rett foran meg, noe lavere, stod en gruppe av ånder- mindre enn 100, men mer enn 50. Hver ånd hadde en slags identitet, men de var en del av hverandre - en slags enhet. En samlet bevissthet - alle deler av en enkelt kraft. I senter av den fremre rekken var tre østerlandske kvinner. Jeg forsto at alle ”åndene” som omfattet gruppen var mine tidligere liv, og at den østerlandske kvinnene var mine aller siste liv.

Deres ansikter var tydelige, men fra skuldrene og ned så ble formene gradvis uklare. Deres armer og ben ble oppløst nær endene. Svevende på samme nivå i rekker virket de omtrentlig forbundet ved skuldrene. Deres identitet var av begge kjønn, og mange nasjonaliteter. Ingen var avdøde slektninger, og jeg gjenkjente ingen fra mitt nylige liv.

Hver av åndene hadde levd engang, men sannheten og erfaringen og visdommen fra hver livstid var integrert i hele gruppen. Da hver sjel kom tilbake, ble livet tatt opp av alle, så det var ingen skiller mellom tankene og innstillingen innen gruppen. Hver av dem delte helt hver erfaring og hver kunnskap av hvert liv i en samlet bevissthet. Som urter i en blandet salat - alle bidro med hver sin ”smak”- men med EN SAMLET smaksopplevelse allikevel. Jeg var dem og de var meg. Der var hele min fortid, og de var mitt nåværende.

De samtalte med meg som en enhet, ikke med ord, men med en form for telepati. Hver tanke, om det var en enkel følelse eller mengder av informasjon, kom konsentrert med øyeblikkelig og fullstendig forståelse. Intet budskap kunne lide misforståelse, problemer med tolkning eller intelligenssvikt.

Ord er primitive, upålitelige, brukt for å bedra andre og oss selv heller enn å formidle sannheten. Språk kan være bevis av vår ”høye” intelligens på jorden, men på Slettene er de lik med grynt og skrik! Vi skapte ord for å merke, skille og skjelne alt. Det er hvorfor vi ser på alt og alle som separate. Ord former tanker og forbindelser av ”verden”, men de er helt utilstrekkelige for å beskrive eller forklare følelses-overføringene i ”åndeverdenen”.

På Slettene eksisterte kun sannheten, men de er uttrykt ikke så mye som konsepter, men som følelser. Selv de uendelige sannheter er ikke kjent i ”bokstavelig forstand” - de er FØLT som en følelsesmessig sans. Dette er hva som menes med ”det usigelige Tao” i gamle østlige skrifter føler jeg.

På jorden kommuniserer vi ikke kun i ord, vi tenker i ord - og skjønt vi kan være istand til å bruke fine ord som ”enhet” og ”helhet” blir dette kun ord av en verden av adskilthet. Som å forsøke å se bunnen av en sjø gjennom opprørt vann. Virkeligheten av slike ord kan ikke fult ut oppfattes av en bevissthet av kun ord.

På Slettene var alt uendelig. Kunnskapen om dette og din plass i det evige øyeblikk ble følt som ufeilbarlig sikkerhet - uendelig væren og -glede.

På den bestemte Sletten jeg besøkte var det intet behov for hvile. Heller ikke av føde eller vann noe ”stoff som av jorden” var det behov for. Alle behov eller ønsker ble tilført av den kraftfulle Makten av Kjærlighet. Denne var så kraftfull og oppfyllende og alt annet var immaterielt. Denne allmektige kraften av KJÆRLIGHET gikk langt bortenfor våre egoistiske tolkninger av kjærlighet. Det var SELVE livskraften og HELE skapelsen. Det er ikke nøytralt, men likt med ”alt det gode og onde”- fordi alle som enda må holde ut Jorden er en blanding av godt og ondt. Bare vi (selv) bestemmer graden. Den høyeste ånd er en upartisk kraft av universell og betingelsesløs kjærlighet - noe høyere GODT.

Denne høyeste KJÆRLIGHET fløt i meg fra ALT som et hele. Fra alle vesenene overalt på Sletten. Der var mange vesenene og mange nivåer, men de var forbundet av det samme kraftfelt av DEN HØYESTE KJÆRLIGHET - som også er den basiske substans i det hele. Der behøvde ikke den kroppslige formeringslysten å komplisere følelsene. Der elsket vi vår ”nabo” som oss selv - fordi vår neste VAR oss selv. Alle var like nær følelsesmessig der - den universelle bevissthet favoriserte ingen.

Jeg forble noe utenfor og noe over enheten for en stund - utvekslende kjærlighet. De lot meg forsto at de ventet på meg og at jeg kom tilbake for å rådgi dem. De antydet om å følge dem og dele min erfaring for hele gruppens gavn og fremme.

Livets hele hensikt er åndelig vekst - i korthet å lære visdommen og kraften av universell, betingelsesløs kjærlighet. Til slutt er det eneste som teller de folk vi hjelper, og de vi sårer. Denne avsløring er ikke fullt forstått før vi returnerer til Slettene og SER DET I LYSET AV DEN ABSOLUTTE SANNHET.

Min gruppe stekte deres hender mot meg, og jeg startet mot dem, svevde gjennom rommet etter kun ønsket. Jeg ville ha gått inn i gruppen gjennom den orientalske kvinnen, men nettopp da gjorde KRAFTEN et tegn til meg. Gruppen merket det også og senket armene. Men ikke skuffet men spent og gledet seg da jeg gikk til RÅDSFORSAMLINGEN.

Jeg snudde meg mot venstre, ville det - og var der øyeblikkelig.

RÅDSFORSAMLINGEN AV KJÆRLIGHET

Det er senteret av alt sett og usett. En kraft utenfor beskrivelse utstråles som en fantastisk LYS i alle retninger fra en tre-enighet av ”ånder.” Dette lys er uendelig mer strålende enn solen, men enda smerter det ikke ved å se på det. Fargen overgår en særlig beskrivelse, men en kombinasjon av hvitt og sølv kommer nær.

De tre ”ånder” var lik meg selv: selvstendige, men på noen måte forbundet. De var EN og kommuniserte som ETT. De var av samme grunnleggende form som mitt vesen også, men var allikevel uten skillbare ansiktstrekk. Senter-ånden svevde noe over de to på hver side. Jeg kom til å skjønne at denne treenighet ikke nøyaktig er gud. De er mer SOM gudsmakten. De var den allestednærværende ”kroppsliggjøring” av objektive KRAFTEN som et hele. Den er den ”første årsak” og kjenner intet godt eller ondt - men nøytral. Skjønt håndgripelig og gjennomgripende er det ikke et vesen men som et prinsipp. Å beskrive det er vanskelig, for det blir å gi det struktur og noe strukturert kan ikke være ubundet og uendelig. Så vi feiler hver gang vi forsøker å definere gud innen de rammer vi har i vår bevissthet. Bare Treenigheten forstår KRAFTEN fullt ut. Vi kan bare føle den.

(det står mye mer om dette - les gjerne hele artikkelen)

Jeg svevde foran denne 3enighet -noe under deres nivå. I nærværet for deres velgjørende kjærlighet, følte jeg ingen frykt og var sikker på at ingen skade kunne nå meg. Jeg var dog overveldet av æresfrykt - som et barn under oppsyn av fullkomne foreldre.

Jeg ble vist en opplevelse. Dette var høydepunktene av det passerte liv. Det er der vi oppsnapper den optimale gavn fra våre Jordiske erfaringer. I løpet av livsrevyen så gjenser vi scener fra våre liv og føler den faktiske smerten eller pine, glede eller kjærlighet som vi har påført andre. Vi blir objektet av våre handlinger. Men forstå at disse opplevelser kun varer en kort tid - kun lenge nok til å oppfatte essensen. Hensikten med revyen er ikke straff, men for åndelig vekst gjennom forståelse av forgreningene av våre handlinger -og derved få økt medfølelse for andre. Ironien er at hver gang vi skader andre, vil vi tilslutt skade oss selv.

I lyset av absolutt sannhet, ser vi vårt liv for LÆRING. 3enigheten gav meg også et overblikk, som en reportasjefilm av fortidige begivenheter og av mulige og sannsynlige fremtidige.

Det skal her bemerkes at verdens begivenheter ikke er forutbestemt av gud. Det ER en feilsikker lov av det endelige gode, men det som hender langs veien er direkte resultater av valgene vi gjør som individer og samfunn. Ikkedestomindre - nettopp som vi har begrenset kunnskap av årsak og virkning, har Guddommen den høyeste kunnskap om årsak og virkning i en universell skala.

Mot enden av sesjonen ble jeg vist at jeg kunne påvirke virkningen - kanskje også utkommet - av disse fremtidige hendelser - om jeg returnerte til Jorden. Det var den eneste gangen i løpet av døds-opplevelsen at jeg følte engstelse. Kategorisk og fast så nektet jeg! Etter å ha sett de himmelske plan, var Jorden den siste plass jeg ville være. Dessuten viste jeg at det de foreslo ville gi stor smerte. Kunne de ikke sende noen andre…!?

De fikk meg til å forstå at hver ånd er viktig med sitt enestående bidrag til gangen av ”ting”. De gav ingen ordrer, og jeg ble forklart at valget å returnere tilhørte meg. Da jeg følte min vilje var ved å etterkomme anmodningen om å fortsette på Jorden - kjempet jeg med meg selv, ikke med dem, og sank ned på knærne og bønnfalt dem å frita meg fra denne oppgave. Var som et trassent barn som skrek for å få min vilje. Jeg ønsket å bli. De hadde allverdens av tid - de var tolmodige med meg, for hele universets ”historie” er kun et øyeblikk mot evigheten, og denne guds rådforsamling var der tiden ikke finnes.

Etter en stund følte jeg meg fornyet og styrket og modig. Så jeg snudde meg mot høyre og forlot dem. Øyeblikkelig var jeg tilbake på sletten - foran MIN gruppe - svevende noe høyere over dem enn før.

Jeg delte med dem av møtet med RÅDSFORSAMLINGEN, men jeg innså at noe av det var blokkert…Mye av kunnskapen jeg hadde fått ville det være umulig å dele med noen da jeg kom tilbake til Jorden. Jeg gikk tilbake med kunnskap som jeg ikke ville være istand til å omsette til vanlig språk selv på mange år!!

Jeg nølte - men hadde laget en pakt med meg selv og med Guddommen. Det er liten forskjell der, fordi når vi er sanne mot den dypeste innskytelsen fra vår sjel, er vi sanne mot gud.

Jeg rettet min vilje ”nedenunder” (”nedover”) og med en sterk lyd av vakum var jeg tilbake i sykehusrommet.

Jeg sto opp og kledde meg raskt og gikk ut. Bare dro. Det slo meg ikke da at jeg må ha skapt forvirring på sykehuset ved min adferd.

Da jeg kom vekk fra sykehuset ble jeg overveldet av skjønnheten av ALT - trær, himmelen og solen. Gress og hvordan vinden lever og danser i trærne. Jeg så livskrafen i alt og hvordan ALT er sammenbundet og vedlikeholdt av den ØVERSTE KRAFT. Alle fargene var ekstremt levende, nesten glødende. Bare de menneskelagde tingene var matte...."

 

Delvis sammendrag laget 23.des 05 av rø - fra http://www.nderf.org/ron_k's_nde.htm

LYD i eng.tale om nær-død-opplevelser men merk at dette er fra en amr./les såkalt kristen side, og det blir derav preget av det: mp3

hovedesiden
en annen nær-død-opplevelse | og enda en |

Så nu jag ska jag berätta sanningen om vad som hände mig, efter bilolyckan i nov. 2002.

Min son och jag var på väg till en väns hus för en eftermiddag av lek, när katastrofen slog till. Min bil sveptes ner i ett översvämmat träsk efter en vattenplaning. Bilen landade uppochnervänd i den vattensjuka mossen och sjönk till bottnen. Jag försökte att öppna bilens fönster, men fönsterhissarna fungerade inte, och vi var fångade på inuti. Jag talade med min lille son, som var fyra år då, och försäkrade honom att mamma skulle få ut honom. Bilen fylldes snabbt av det kalla mörka vattnet, och jag höll hårt i min pojkes jacka medan vi väntade på att komma helt under ytan. Jag hoppades att det skulle gå att öppna dörren när bilen nått jämvikt i vattnet, och vi att vi skulle simma ut. Mina sista ord till min lille son var ”Håll andan älskling. Mamma får snart ut oss här ifrån” medan vattnet steg över hans huvud. Jag såg honom ta ett stort andetag av den sista glipan luft, så tog vattnet honom. När sista luftfickan slapp ur bilen, jag försökte jag med dörren. Den rörde sig inte ur fläcken! Den andra dörren satt lika fast. Jag kämpade med dörrarna flera gånger, till ingen nytta. Vi var fångade och skulle dö.

Vid det ögonblicket tog jag Evans lilla kropp och sköt över den till baksätet i hopp om att han skulle hitta luft. Medan jag kämpade för att få oss ur denna likkista på hjul, insåg jag att jag måste ha luft. Den brännande känslan av kallsupen i lungorna ökade paniken. Jag ville ha mitt lilla barn tillbaka och fäktade vilt med armarna i ett försök att finna hans kropp. Det kunde jag inte, och jag behövde andas igen. Det var då, jag hörde en röst, en lugn majestätisk röst som sa till mig att slappna av. Den där rösten  kuttrade på och försäkrade att allt skulle gå bra. Jag fick veta att om om jag slogs mot vattnet skulle mina räddare inte kunna återuppliva mig, när de kom fram. Rösten sa  att, om jag kämpade emotvattnet skulle jag drunkna…  Nä verkligen, tänkte jag, jag får ett snusförnuftigt arsel på dödsbädden. Rösten fortsatte att ge anvisningar om vad som skulle hända, och att allt skulle gå bra om jag följde råden precis. Jag släppte efter för rösten ur det okända, och passerade tyst över till den annan sidan.

Väl på den annan sidan jag såg jag varelser av ljus som försäkrade mig ytterligare en gång om att min son och jag skulle inte bara komma ut ur bilen, utan klara oss bra båda två. De var tydliga i sin förklaring att jag måste följa anvisningarna noga och inte förlora tilltron till deras ord. Jag ombads ha tro på att jag skulle få gudomlig ledning, och det fick jag.

Det tog räddningsmanskapet femton minuter att dra ut min livlösa kropp ur bilen, och ytterligare sju minuter av hjärtmassage för att uppliva mig. Min kropp satte sig rätt upp och jag slängde ur mig ”Få mitt barn ut ur bilen!”. Tjugotvå minuter hade passerat, och räddningsmanskapet hoppade ner i den iskalla myren för att hämta min son, utan att tvivla på att han var död. Den tog räddarna ytterligare fem minuter eller så att få pojken min fri från bilen. Hans slappa lilla kropp fördes till IWK’s barnsjukhus, där han genast kopplades till alla maskiner människan uppfunnit.

Ett lag av akutläkare och neurologer väntade på mig. De försäkrade mig att min söta lilla grabb verkligen var hjärndöd, och förutom det var hans inre organ var blodfyllda. Han hade inre blödningar överallt i kroppen, och organen var inte livsdugliga. Så här illa hade det aldrig sett någonsin ut. Det är då rösten kom till mig igen. ”Ha förtröstan barn.”, Läkarna rådde mig att kopplar bort mitt barn från maskinerna och låta honom gå fridfullt, för även om ett mirakel skulle ske, skulle han vara en grönsak. ”Ingen livskvalitet” var det sista jag minns att jag tänkte. Ännu en gång hörde jag rösten, ”Hav tro”. För ögonblicket gick läkarna med på att hålla Evan vid liv, men jag råddes att inte nära något hopp.

Han hade mindre än en procents chans att överleva, och isåfall skulle han fortfarande vara uppkopplad till alla dessa maskiner för resten av livet. Kom ihåg att jag inte hade någon Gud, så jag kunde inte ens be om vägledning. Det var i tystnaden av mitt första ensamma ögonblick, som jag fick anvisningarna. ”Följ anvisningarna noga”, minnena av visionerna och rösten i sjön svallade över mig igen. Det fanns någon där med mig, jag var säker på det, och bestämde mig för att lyssna ordentligt. Jag instruerades att bygga upp min sons aura igen, genom att ingjuta liv i hans lilla kropp genom andras aura. Tjugo minuter i taget var en av de förts reglerna, för det var längre skulle givarens aura tappas för mycket.

De instruerade mig att låta kärleksfulla människor gå på led genom Evans rum, där var och en lånar ut sitt energifält åt hans livlösa kropp. De skulle göra detta genom att ta kroppslig kontakt med honom, och låta deras energi gå genom hans kropp och därefter ge Evan deras ”gåva”. Om de sjöng, de skulle sjunga. Om de var berättare, berätta en historia och så vidare. Fyll honom med positiv energi och din kärlek och dina begåvningar, och detta ska upplivar honom.

Jag fortsatte mot sjukhusets regler att föra in kärleksfulla människor i min sons rum varje halvtimme. De följde anvisningarna och gav därefter sin kärleksgåva. Kön fortsatte i tre dagar, tjugofyra timmar om dygnet. Dussintals människor kom. De vakade dag som natt, kärleksfulla pålitliga själar som fyllde hans livlösa kropp med ny energi. Det faktum att jag kunde övertyga sjukhuset att tillåta en så okonventionell metod var ett smärre mirakel i sig. Men på den tredje dagen, efter 72 timmar av konstant vaka, öppnade min pojke sina små ögon och kände igen mig. Han var tillbaka!!!

Läkarna var förvånade. De fortsatte att berätta för mig att han aldrig skulle kunna gå eller tala eller vara ett normalt barn igen. Hur som helst påverkade deras ord mig inte längre. Råden och hjälpen från mina andliga ljusvarelser hade bevisat för mig utöver skuggan av ett tvivel att han skulle bli bra; det hade ju min ”vän” i sjön sagt.

Inom en veckan var Evans alla kroppsfunktioner återställda, och i slutet av den andra veckan sprang han längs korridoren till sjukhusets lekrum. Detta var sannerligen ett oerhört mirakel. Vad hade jag gjort för att förtjäna en sådan nåd av vår allsmäktige skapare? Jag visste inte och inte heller bryr jag mig. Jag ville bara ta hem min son och få slut på hela mardrömmen. Det var då jag insåg att jag kanske var färdig med mina ljusa vänner, men de kanske inte var färdiga med mig.

Jag fortsatte att höra rösterna och få ledning genom både visioner och att se auror. Självklart var jag mer än lite uppskärrad. När tiden gick började jag fråga ”Vad vill ni ha av mig?” De brukade tala om kärleken för universum och hur allt hade blivit hemskt fel. Mänskligheten har hamnat i en okontrollerbar ond spiral och har tappat bort sin riktiga kontakt med det gudomliga och till jordklotet. De önskar desperat att jag ska ge världens mänsklighet ett meddelande ”från livet efter detta”.

Ett meddelande om att vi inom oss har kraft att ena hela globen som en ras med fred och välstånd för alla. Denna kraft finns inom oss alla, och när kraften kombineras med kärleken till medmänniskor kan vi göra samma sak för planeten som vi gjorde för min son. Vi kan liva upp globen och ge den en skjuts in i läkning. Denna läkning kommer att få mänskligheten in i en ny fas. Det kommer en tid av fred och harmoni. Det enda som krävs är vår intention, som en enig grupp och en timme av vår tid.

Så medan rösterna och visionerna reddes ut, så fick jag råd om hur allt detta skulle gå till. Det kommer emellertid att krävas att vi är många här planeten som vill detta för att projektet ska lyckas. Så som de hade bett mig blanda människorna som gick in i min sons rum, så bad de mig förena människor från jordens alla hörn. Inte alla människor, men representanter från alla delar. Vi kan göra detta. Vi behöver förena tillräckligt mycket folk för att fyra av planetens gudomliga energisystemet och rivstarta systemet som vi gjorde för min pojke.

 

hovedesiden
en annen nær-død-opplevelse |og enda en |
utdrag fra http://www.firethegrid.com/swe/home-fr-swe.htm
LYD i eng.tale om nær-død-opplevelser men merk at dette er fra en amr./les såkalt kristen side, og det blir derav preget av det: mp3

fra lydbok om livet mellom livene i mp3 | de øvrige deler fra samme |