ShirleyMacLaine;

DET HÄNGER PÅ SPELET / Out on a limb

(Alt afhænger af spillet - på dansk)

Mit möde med rummennesker i Peru

af Vitko Novi (Vlado Kapetanovic) är född den 17 April 1918 i den lilla byn Prekobrdje i sydöstra Jugoslavien. En barndom präglad av fattigdom och den andra Andra världskriget ledde honom att resa utomlands, där han specialiserade sig el-vandkraft.
Peru, har han under många år varit ledare ansvarar för vattenkraftverk i Huallanca. Det är i denna speciella del av bergskedjan Anderna till Vitko Novi har haft unika upplevelser med människor från en främmande värld.


Shirley MacLaine skriver mycket om Vitko Novi sin bok
DET HÄNGER PÅ SPELET

 Efter den berömda amerikanska skådespelaren anser Vitko Novi ett av de mest trovärdiga människor till henne visat sig ha personlig kontakt med människor från en främmande värld.

*******************

dk:

Mit möde med rummennesker i Peru

  af Vitko Novi   (Vlado Kapetanovic) er födt den 17. april 1918 i den lille landsby Prekobrdje i det sydöstlige Jugoslavien. En barndom præget af fattigdom og den 2. verdenskrigs rædsler fik ham til at rejse til udlandet, hvor han specialiserede sig inden for elvandkraft.

Peru har han i mange år været den ansvarlige leder af vandkraf -værket i Huallanca. Det er i dette særprægede område af Andes- bjergkæden at Vitko Novi har haft de enestående oplevelser med mennesker fra en fremmed verden.

Shirley MacLaine skriver meget om Vitko Novi sin bog DET HÄNGER PÅ SPELET. Efter den kendte Amerikanske skuespillers opfattelse er Vitko Novi en af de mest troværdige personer, der over for hende har bekræftet at have personlig kontakt med mennesker fra en fremmed verden.

  mer på engelsk

  utdrag:

(orig.titel: It all in the playing. 1987)

"Jag tänkte på hur jag hade känt mig strax före publiceringen av Ut på yttersta grenen. Vänner till mig sa att det skulle bli 'slutet' på min karriär. Var det verkligen nödvändigt att tala så öppet om vad jag trodde på? Hade jag inte lika gärna kunnat behålla det för mig själv?

Jag grubblade mycket över det. Att inte beretta vad jag blivit medveten om skulle ha varit detsamma som att dölja ett helt begreppsområde som var nytt och av största betydelse för mitt liv. Att dölja det skulle jag ha uppfattat som en förlamning. Jag skulle ha avskytt mig själv om jag inte hade skrivit om det eller om jag bara hade skrivit vad jag trodde att läsarna ville ha. I så fall skulle mitt liv dikteras av något slags svårbegripbar offentlig image. Och det var något otänkbart.”

 

dersom linkvinduet over ikke virker så bruk denne  (om denne filmen - se under/nederest)

I stället för att betyda "slutet" på Shirley MacLaines karriär kom hennes bok Ut på yttersta grenen att fängsla nya läsare och ge hennes arbete och liv en ny dimension. Med ens blev hon en portalfigur inom New Age-rörelsen och gav genom sin övertygelse och hängivenhet eftertryck åt diskussionen kring frågorna om parapsykologi1 reinkarnation och utomvärldsliga korrespondenser.

Samtidigt har Shirley MacLaine med samma entusiasm fortsatt sitt arbete i showbusiness och filmvärlden.

Om allt detta berättar hon här i sin senaste bok, Det hänger på spelet

 

Extract from page 346:

 

"Nå, Anton", sade jag. "Har vi kommit fram till att både du och David har haft kontakt med en utomjordisk kvinna som gav er informationer som inte ingår i vår utbildning här på jorden?" (Også ganske paralellt til info'ene fra Semjase- rø.anm. - se video om de kontaktene aller nederst på http://www.youtube-2.net/Aliens/Erra.html )

Anton nickade. "ja, det är väl kontentan av vad vi har sagt. Det bor en man i Lima, en jugoslav - han har också haft kontakt, och han har skrivit en rad böcker i ämnet. Han har varit ombord på flera av farkosterna. Jag ska ge dig hans adress och telefonnummer, och när du är klar här, kan du kontakta honom i Lima."

Anton Ponce de Leon och jag vandrade i åtskilliga timmar medan vi diskuterade vad det skulle kunna få för konsekvenser att utomjordiska varelser kom till jorden.

Han talade om en legend i Cuzco som hade berättats från generation till generation. En utomjordisk varelse skulle ha landstigit utanför den gamla staden för tusentals år sedan. Han stannade kvar för att undervisa folket i Cuzco i konst, vetenskap, förvaltning och självförverkligande. Ett uråldrigt stenmonument över honom står alltjämt kvar.

När Anton och jag tog farväl av varandra, visste jag att det bara var början på de forskningar som vi fortsatte var och en för sig.

Samma kväll förde Esther mig till Benitos hus. Jag ville berätta för honom hur vädret hade utfallit i Peru. Jag hittade honom i en hydda av korrugerad plåt med jordgolv, en elektrisk glödlampa och hundar, kattor, hönor och loppor överallt. Det var sent på kvällen men han var så igentäppt av slem och av en lungsäcksinflammation att han inte kunde sova. När jag gick fram till hans säng med mitt dedicerade fotografi och en ny yllepullover åt honom som jag hade lindat runt en packe sedlar, märkte jag att han bara intresserade sig för den bukett vilda blommor som jag höll i handen. Med smärta och svårighet satte han sig upp sängen, nästan utan att kunna andas, och rörde vid blommorna en efter en och läste en bön över dem.

Han sjönk tillbaka i sin säng, som var täckt med smutsiga filtar. Han hade på sig en skjorta och en rödbrun väst eller pullover med ett mönster av vita lamadjur.

Jag hade tagit med mig bolagets läkare. Han satte sig på sängen bredvid Benito. Förmodligen frågade han sig, liksom vi andra, om han skulle få på sig några av lopporna som det fanns så gott om i hyddan. Läkaren lyssnade på Benitos hjärta och lungor, kände på hans kropp etc.

"Emfysem, möjligen TBC, förstorat hjärta, möjligen lunginflammation, ödem", sade läkaren. "Han är över åtti och behöver hjälp. Jag ska ordna med ett fordon som hämtar honom och kör honom till sjukhuset för röntgen och behandling."

Jag såg mig omkring i hyddan. Gamla kokkärl hängde från spikar som hade slagits in i lerväggarna, och på en rödgul packlår låg Benitos kostym och väst och den bruna slokhatten. Jag såg åter på Benito.

Vad betydde egentligen detta? Var mannen som gett mig hemligheten med att ändra på vädret så fattig att han inte hade mat för dagen? Eller var det verkligen fattigdom? Kunde det inte också ha varit bristande utbildning? Benito förstod ingenting om kroppens behov av protein, renlighet hade aldrig ingått i hans uppfostran och medan han låg sjuk, fortsatte han att mumla sina böner.

  Ja, Gerry, tänkte jag. Kunde det inte ha varit hans tro på det andliga som hjälpte honom igenom hans primitiva, smärtfyllda liv? Kunde den inte ha lättat hans börda? Skulle han inte ha dött långt tidigare ifall han inte hade varit en sådan mästare i okända krafter? Jag kunde känna att Gerry var med mig. Frågetecknen snurrade runt i mitt huvud.

 

***

En av de intressantaste människor jag talade med som sade sig ha haft kontakt med rymdvarelser var Vitko Novi, en jugoslavisk herre i sjuttiofemårs-åldern. Han var pensionerad        affärsman men sade att han fortfarande gick till kontoret varje dag för att arbeta några timmar men att han nu också hade vigt sitt liv åt att skriva om de UFO-kontakter han hade haft.

När han kom till mitt hotellrum, hade han med sig diabilder och spanska översättningar av sina böcker. Vi satt tillsammans med Jenny Gago, en skådespelerska som spelade Maria (en medial peruansk kvinna) i min film. Jenny tolkade och verkade inte alls förvånad över vad Vitko sade. Jag spelade in hans berättelse.

"Mitt första möte var den 10 mars 1960", sade han. "Jag arbetade sent på kvällen på en kraftstation högt uppe Cordillera Blanca när strömmen bröts. Jag gick till ett fönster och tittade ut. Natten var ljus trots att det inte fanns några lyktor tända. Jag gick ut. Där svävade en avlång farkost över kraftstationen och sände ut ett ljus som var så starkt att det dröjde innan jag kunde titta upp i det. Jag blev inte rädd eftersom jag hade med mig en arbetare som sa att han hade sett liknande farkoster många gånger. Vi stod bredvid varann och såg hur farkosten tyst sänkte sig tills den landade. Jag stod som förstenad när två mycket långa män med mänskligt utseende, men med axlar som sluttade ovanligt mycket, kom ut från farkosten. De var klädda i hårt åtsittande kläder av ett glänsande tyg som nästan såg ut som det våta skinnet på en säl. Dräkten var ett enda stycke och hade vävts av mycket tunna trådar. Och de hade inga skor på sig utan dräkten täckte också fötterna.

De såg ut som en kombination av många raser, en blandning av färger och anletsdrag som jag aldrig hade sett tidigare.

De båda varelserna kom fredligt gående mot mig, satte sig och materialiserade en eld för att värma oss i den kalla natten!"

Vitko talade lugnt och sakligt. Hur många historier av detta slag jag an hade hört, blev jag alltid förvånad, en aning misstänksam och samtidigt litet avundsjuk eftersom jag själv inte hade fått vara med om något sådant. Vitko sade att han blickade in i elden, med de båda varelserna bredvid sig, medan han försökte få tid att hämta sig. Han sade att han inte var rädd och inte ville ge sig därifrån men hade svårt att tro på det som hände. Sedan talade en av varelserna till Vitko på hans eget språk. Vitko återgav huvudinnehållet i det som sades till Jenny, som översatte åt mig.

"Vi märker av er cellstruktur att ni avvisar oss", sade den varelse som förde ordet. "Det har ni rätt till. Men vår hälsning till er är: 'Allt för andra.’

 

Vitko förstod inte vad han menade.

"Vad vi menar", sade varelsen, "är att vi inte vill ha något för egen del. Det är den tro vi har på den plats vi kommer ifrån. Vi gör allt för andra."

Plötsligt rörde de båda varelserna vid något på sin dräkt, och Vitko såg hur de höjde sig i luften. Sedan förflyttade de sig hit och dit. Han sade att det var som att se en James Bond-film. Men de förklarade att när de ändrade laddningen i de positivajonerna i atmosfären runt deras dräkter, kunde de röra sig fritt genom att upphäva tyngdkraften.

Vitko sade att de båda varelserna gav honom en uppvisning i tyngdlöshet som var rena fyrverkeriet, varefter de kom ner på marken igen och satte sig bredvid elden. Vitko sade att han nästan började tro att han förlorat förståndet, men hans arbetskamrat skrattade och hade trevligt eftersom han var van vid sådant.

Vitkos historia fick mig att tänka på David, personen min bok och film - en kombination av flera olika människor som själva hade haft kontakter med rymdvarelser. Hur ofta förekom sådant? Var det verklighet eller ville människorna helt enkelt att det skulle vara verkligt? Vitko satte på en projektor och visade sina diabilder mot den vita väggen i mitt hotellrum. Jag fascinerades av bilderna. Jag hade redan tidigare sett många liknande. Farkosten (tefatsliknande) hängde över bergen med en kraftstation nedanför. Var bilderna äkta eller hade man fifflat med dem på något sätt? Och fanns det verkligen varelser i farkosten? Runt hela jorden fanns det så många människor som hade liknande historier att berätta. Vad betydde det egentligen? Kunde verkligen alla historierna vara påhittade?

Vitko berättade att varelserna sade att de kom från en stjärna som kallades Apu och att de i århundraden hade besökt Anderna. I legenderna kallades de "änglar" därför att de kunde framkalla regn (genom att ändra de negativa jonerna i atmosfären), och de var mycket eftersökta av helbrägdagörare.

"De apunska änglarna", sade Vitko, "landade ofta med sin farkost och inbjöd de sjuka och skadade att komma ombord. Alla deras patienter var botade när de kom hem igen."

"Hur bar de sig åt?" frågade jag. "Förklara."

"De berättade", sade Vitko, "att de desintegrerade de sjuka cellerna och sedan reintegrerade dem igen med gudomlig kraft. När de först lärde sig att komprimera atomen, lärde de sig också hur kroppens atomstruktur fungerar. De sade att alla människor har förmågan att göra detta om vi bara lär oss förstå och använda oss av atompartiklarna, men det förutsätter kunskap om den gudomliga kraften, insikt i själens fysik och vilja att acceptera att varje varelse i kosmos består av denna kraft. Han sade att om vi är fyllda av hat eller fruktan för egen eller andras del, klarar vi inte av det."

Detta var den andliga teknologi som jag fick höra allt mer om. Det kändes som om vi befann oss på tröskeln till insikten att framsteg inom den yttre teknologin helt var beroende av om vi lyckades förstå vår inre teknologi. Det verkade som om vi människor alltmer närmade oss centrum för denna kraftomvandling, om vi bara kunde förmå oss till att acceptera den som en möjlighet. Vi hade nått ett övergångsstadium därför att vi hade uttömt det gamla medvetandeplanets möjligheter. Nu blåste förändringarnas vind, det var en sak som alla kunde känna. Och varför skulle inte den vinden kunna föra med sig högre och mera medvetna varelser som hjälpte oss att höja vår medvetenhet om de oändliga möjligheterna inom oss?

Några av dessa varelser ägde fysiska kroppar och anlände ombord på olika slags farkoster, medan några var okroppsliga, exempelvis de som talade genom medier. I båda fallen tycktes det vara samma budskap som framfördes till oss. Vi utmärkte oss genom våra begränsningar och vår fruktan. Vi fick uppleva fattigdom därför att vi ännu inte hade insett att det var vår rätt att leva i överflöd. Och skapandet av överflödet låg inom vår medvetna förmåga: det skulle kunna åstadkommas om vi verkligen ville att alla skulle komma i åtnjutande av det. Vi åstadkom krig och dödande och åtrå efter egna ägodelar eftersom vi var så fruktansvärt rädda för att vi annars skulle berövas det nödvändigaste, kanske friheten – många saker. Följden av ett medvetande fyllt av rädsla blev att större delen av vår kraft satsades på destruktiva uppgifter. Det märkligaste i hela människosläktets historia var sannerligen att dödandet och förintandet av liv fortfarande var en realitet.

Vid den tidpunkten i mitt liv var Vitkos berättelse om lärare från rymden inget som jag skulle vilja förlöjliga. I själva verket önskade jag mer än någonsin att det var jag som hade fått vara med om hans möte.

"Varelserna frågade om jag ville gå ombord på deras farkost", fortsatte Vitko. "Det gjorde jag. Sanningen att säga trodde jag att de kanske var spioner så jag var nyfiken, även om jag var rädd."

Vitko och hans arbetskamrat följde med de båda varelserna in i farkosten.

"Jag lade märke till", sade han, "att när de gick framför oss, böjde sig graset inte under deras tyngd. När jag frågade dem om det, sade de att de inte ville skada någonting på denna goda jord och verkligen bemödade sig om att kontrollera sin viktlöshet."

Vitko berättade att det rum han kom in i var runt, utan några hörn. Där fanns mjuka, svällande soffor att sitta i.

"Jag fick omedelbart", fortsatte han, "en egendomlig känsla av viktlöshet. Min kropp hade vikt, men det fanns någonting inom mig som kändes lättare. Plötsligt såg jag att jag omgavs av skärmar, som biografdukar. De båda varelserna frågade omjag ville se mitt liv spelas upp framför mina ögon. Jag förstod inte vad de menade. Omedelbart fick jag på dukarna omkring mig se historien om mitt liv. Jag såg allt. Min födelse, min barndom, händelser som jag mindes hade påverkat mig kraftigt. Det var otroligt. Jag såg hur jag själv spelade med i händelser som verkligen hade inträffat i mitt liv. Faktum är att allt jag hade tänkt också visade sig på skärmarna. Jag fick skåda mitt liv med känslorna som extra dimension."

Vitko gjorde en paus och vände sig mot mig.

"Det kändes mycket oroande", sade han. "Jag förstod ingenting. Därför varjag säker på att de var ytterst skickliga kommunistiska spioner. Jag gick till polisen. Jag berättade för sergeanten vad som hade hänt: allting, inklusive min uppfattning att farkosten hade fientliga spioner ombord. Sergeanten sa attjag var galen och borde söka psykiatrisk hjälp. Jag förstod attjag i fortsättningen måste göra undersökningar på egen hand."

Vitko berättade sedan i korta drag hur han hade fått vara med om det ena mötet efter det andra.

Året efter det första mötet fick han flera nya påhälsningar. Den 4.juni 1960 var han ensam ute på fotvandring bergen när farkosten landade igen. Han blev rädd eftersom han hade rapporterat den till polisen. Men varelserna visade ingen vrede.

"Ni måste följa er sanning på det sätt ni själv vill", sade de.

Och de båda varelser han träffat första gången bjöd in honom. Där fanns böcker, tidskrifter, blomblad, örter och andra saker som hörde till mänskligt liv, och dessutom en mössa gjord av kaninskinn. En av varelserna höll upp mössan, skakade sorgset på huvudet och sade: "Ni tar fortfarande livet av andra varelser." Vitko sade att han kände sig så skamsen och han sjönk ner i en av de svällande sofforna. Dukarna kom upp igen. Den här gången fick han se de naturförändringar som hade inträffat i hans del av världen. Han såg hur Anderna’s bergskedja bildades och hur staden Cuzco ursprungligen hade byggts. Staden uppfördes av folket från Apu med hjälp av tyngdlöshetsteknik för att lyfta de enorma stenblocken. Ursprungligen byggdes staden i form av en flygande fjäril och hade inga spetsiga hörn.

Sedan såg han hur Cuzco raserades vid en jordbävning en jordbävning som också raserade och omformade delar av Anderna (Andes-fjellene). Den påverkade och rubbade också det omgivande luftlagret i så hög grad att rymdskeppet fick svårt att landa.

Vid det laget var Vitko rädd för att det han hade fått se var verkligt. Han lämnade farkosten.

Två månader senare, den 21 augusti 1960 stötte han på farkosten igen. Åter inbjöds han att komma in, och varelserna berättade om sina tidigare inkarnationer. En av dem hade haft 504 stycken. De berättade om familjebildningen Apu, det vill säga de avslöjade att något sådant egentligen inte förekom. Ett barn som föddes hade ALLA till familj, och alla älskade och vårdade det lika mycket. Det förekom ingen känsla av ägande. Det som sades om familjen ledde fram till ett problem som Vitko hade med sin dotter.

"Ni beter er som om ni ägde er dotter", bannade varelserna honom milt. "Ni har naturligtvis rätt att tänka och känna som ni vill, men det skulle vara bättre för er om ni delade kärleken med alla varelser - det är den ädla uppgift som ni är född med."

När Vitko lämnade rymdskeppet, beslöt han sig för att förbättra sitt förhållande till familjen.

Nästa möte fick honom verkligen att häpna. På dukarna visades han den vackra bergsstaden Yungay, som han älskade att besöka. Omedelbart efteråt fick han se Yungays förstörelse, som skulle inträffa tio år senare. Varelserna visade Vitko detta för att han, om han så ville, skulle kunna gå till myndigheterna och vädja om att stadens 20000 invånare skulle evakueras till någon annan plats. Men borgmästaren och chefsdomaren i staden anklagade Vitko för att sprida oro, och åter rekommenderades han att gå till en psykiater. Vitko sade att han lämnade borgmästarens kontor och vandrade omkring ensam tills han stötte på en av sina vänner från rymden, som tröstade honom: "Ni har gjort vad ni kunnat. Men det är svårt att stå ut med att förlöjligas, inte sant?"

Vid ett annat tillfälle kom han in i farkosten tillsammans med tre kvinnor som bodde i bergen. Alla fick se några av sina tidigare inkarnationer på dukarna.

"Vi visar cr vad ni behöver för att öka er insikt", sade varelserna. "Det ni redan förstår är inte nödvändigt att visa."

En annan gång fick han träffa en kvinna som var född på jorden och förts till Apu för att lära sig använda sin egen inre kraft. Hon sade att hon efter ett års undervisning på Apu hade fått en andlig förmåga som hon aldrig anat att hon hade ägt. Hon valde frivilligt att stanna kvar hos apunierna.

När Vitko besökte ett samhälle som drabbats av torka, fick han höra att invånarna bad böner om att rymdskeppet skulle komma. Det gjorde det. Det svävade i skyn medan det ändrade de positivajonerna i atmosfären. När de positiva jonerna fick en annan vibrationshastighet, åstadkom de molnbildningar som sedan utlöste regn. Samhället dränktes i ett välbehövligt skyfall.

(les mer om de utenjordiskes demonstrasjon av ”værkontroll” i stoffet om Rincon’s kontakter - se 40% ned på http://galactic.no/rune/rincon4.html )

 

Vitko berättade den ena historien efter den andra om sina möten med rymdvarelserna. Vad de först och främst försökte lära honom var att hela människosläktet och alla dess individer var mästerverk av inneboende andliga möjligheter, att jorden var en läroanstalt där anden kunde samverka med materien, att vår fysiska värld bara var ett resultat av våra medvetna avsikter och att vi genom att ändra vårt medvetande också kunde förändra världen. De sade att bortom vår jords fysiska spektrum fanns ledsagande intelligenta system av okroppsliga, liksom kroppsliga, vägledare, vilka ständigt står i förbindelse med oss och med varje livsform på jorden, oberoende av om vi var medvetna om dem eller inte. Alla har de vetskap om det andliga syftet med vår jord, eftersom vi alla är bröder och systrar av kosmos. Många av våra förfäder var deras förfäder och därför är de karmiskt hoptvinnade med den mänskliga rasen.

Vitko berättade att de hade sagt till honom att varje gång vi bär oss illa åt mot någon livsform, beror det på att vi inte inser att den är en del av oss själva. De sade att flödet av medveten kraft mellan alla livsnivåer på vår planet var ögonblickligt: det fanns ingen livsform, hur stor eller liten den än var, som inte pä något sätt påverkades av varje tanke som kom från det mänskliga medvetandet. Så länge vi inte var medvetna om den kraft vi hade, skulle vi omedvetet missbruka den - vilket skulle skada oss och möjligen leda till vår förintelse.

Allt destruktivt som inträffade på vår jord hade sitt upphov i andlig okunnighet - okunnighet om det faktum att vi står i förbindelse med allt som lever. De sade att rymdvarelsernas och de okroppsliga varelsernas syfte var att hjälpa oss utvidga vår medvetenhet så att vi kunde sända strålar från vårt inre som bättre överensstämde med vår kraft och med de mänskliga erfarenheternas andliga yttringar.

Inom loppet av några dagar fick jag lära mig mycket av Vitko och de upplevelser han berättade för mig. Jag tyckte att frågan om de var "verkliga" eller inte var ovidkommande. Budskapet var klart och tydligt: ett mera förandligat medvetande skulle gagna hela mänskligheten.

 

När Simo och jag hade tagit farväl av Vitko, kände jag på mig att jag borde fara till bergsstaden Huaräs, där han hade befunnit sig, högt uppe i bergskedjan Cordillera Blanca. Han pekade på kartan ut hur vi skulle fara och önskade oss lycka till.

En sak började bli kristallklar. Förståelsen av den yttre rymdens dimensioner, som vi längtade efter att lära känna, kunde komma enbart i takt med att vi lärde oss förstå vår inre rymd.

 

Litet från kap.25

 

Klockan 5.30 följande morgon trängde Simo och jag in oss en skåpbil tillsammans med en kvinna som jag visste bodde i och förestod ett statligt hotell alldeles utanför Huaräs. Hon hette Suzie. Hon var tyska och hade gift sig med en peruan som var tjugo år yngre än hon. Allt tydde på att hon var strålande lycklig, men de flesta i hennes familj hade ogillat äktenskapet.

När jag ringde upp Suzie (på rekommendation av en annan vän), sade hon att hon hade vetat om att jag skulle ringa. Hon hade läst Ut på yttersta grenen föregående jul och "visste" att hon skulle träffa mig inom ett år. Och där körde vi nu längs de öde ökenvägarna utanför Lima med sikte på Cordillera Blanca som når en höjd av 6662 meter.

Den lätthet att andas som jag hade haft nere vid havet skulle inte vara i två timmar efter det vi hade lämnat Lima

- där den för övrigt inte tjänade mycket till på grund av luftföroreningarna.

Under den sex timmar långa åkturen ändrade naturen karaktär med nästan matematisk regelbundenhet ju högre upp vi kom. De lägre bergen var sandiga, torra och ofruktbara och liknade närmast dystra lämningar efter en förgången kärnexplosion. Men ju högre upp vi kom, desto frodigare och grönare blev omgivningen, och utsikten blev allt vackrare, alltmer fantastisk.

Den smala bergsvägen slingrade sig upp mot Andernas.... (slut utdrag)

 

***

 

Takk til Inger A. – i sarp.for impulsen!

 

Mer om kontaktene til Vitko Novi på engelsk

  e-bok verdt å lese: "ami-ufocontact" | dansk utdrag

hovedsiden

 


 

denne boken/filmen, DET HÄNGER PÅ SPELET / "Out on a limb"  bygger på innholdet i en "tilsvarende" bok som kom mange år i forveien: Charles A. Silva: Date with the Gods

tips om spes. innhold i den/over; (Charles A. Silva: Date with the Gods): Rama demonstrerer det å materialisere tanker til "ting"- se side 115. Om sola og en tegning av energidannelsen der- s143. Om åndens kopling mot materien-  midt s.141 (148)og boken går ellers på endel bibelske profetier og profetier ellers. Imponerende er fx at 'denne romdama' sa (i disse møter i 1973) at i september 2001 (28år senere) ville det skje helt spesielle, katastrofale ting - hun mente det var en nær-kosmisk-(planet/komet)kollisjon, og at dette ville forandre hele fremtiden. Vel- det som skjedde VET vi nå i ettertid, var en annen katastrofe - "911angrepet" og dette skapte jo voldsomme bølger i 'klodens fremtid' - selv om dette, som de fleste nå vet, var en planlagt handling som de skjulte penge/maktkrefter i USA/Israel satte igang. Ellers inspirerte denne romdama RAMA,  ham også til å studere bøkene til LOBSANG RAMPA.